Hönshus

Torrt, dragfritt och fuktfritt samt god ventilation är A och O när det gäller hönshus. Gamla ladugårdar eller stall passar ofta bra. Har man möjlighet låter man huset stå tomt under sommarmånaderna. Då kan man storstäda och på så vis förhindra ohyra.

Huset

• Golv: För att det ska hållas torrt bör huset stå på plintar eller dräneras noga runt om. Som golvströ används kutterspån, halm eller sand eller en blandning av dessa. Lagret ska vara så tjockt att hönorna kan krafsa i det.

• Väggar:Bra material är trä, tegel eller betong. Fönster är viktigt och de ska släppa in tillräckligt med ljus och fördela det jämnt.

• Tak: Ett tilluftstak är bra. Det ger en dragfri friskluftsförsörjning och fungerar som värmeväxlare.

Inredningen

• Sittpinnarsitter hönsen på när de sover. De kan placeras som en trappa.

• Gödselbingen placeras under sittpinnarna eftersom de släpper mest spillning nattetid. Den kan bestå av en platta som spärras med en nätram ovanpå.

• Reden där hönsen lägger ägg kan bestå av trälådor som hängs på väggen. På botten läggs spån, sand eller halm.

• Foder- och vattenbehållare: I tråget för torrfoder kan man sätta en lössittande pinne tvärsöver som hindrar hönsen att förorena maten. Till grönfoder man man ha en trådkorg hängande från taket. Vattenautomater finns i många modeller.

Hönsgård

Den ideala hönsgården är obegränsat stor. Har man hönsen frigående hittar de mycket matnyttigt själva. Höns är utmärkta skadedjurbekämpare, men också "minijordfräsar" och gödslare. Det gäller dock att se till så de inte smiter iväg till grannarna och vara på vakt mot rovdjur. De flesta måste därför ha någon inhägnad.

• Förgård: En vindskyddad, takförsedd förgård mellan hönshuset och rastgården ger bra skydd.

• Rastgård: I själva rastgården bör nätet vara 1,75-2 m högt och gå djupt i marken.

• Gräs: Hönsgården bör vara så stor att den kan hållas gräsbevuxen trots slitage.

• Sandbad: Ett sandbad där hönorna kan "tvätta sig" behövs.

• Kompostbänk: I en kompostbänk i rastgården hittar hönsen mycket matnyttigt.

• Skugga: Varma dagar måste hönsen få skugga genom t. ex. träd.

• Växelgårdar: Två rastgårdar används växelvis allteftersom hönsen betar upp gräset

Höns är generalister i födovalet, d.v.s de är inte specialiserade på någon särskild födotyp utan äter både animalier och vegetabilier. De varierar kosten efter bästa förmåga. Det kan vara växter, gräs, knoppar, frön, maskar, larver och andra småkryp. Det finns färdigblandat foder som innehåller allt en höna behöver.

Olika slags foder

• Torrfoder: Hel säd, omväxlande vete, korn eller havre. Majs är bra vinterfoder. Sojamjöl är bra proteintillskott.
• Grönfoder: Allt tillgängligt gräs under sommaren. På vintern kan de få färsk eller torkad grönkål, torkade nässlor, finhackat hö eller olika slags groddar. Rotfruktshalvor eller torkade nässlor hängs på väggen och ger hönsen sysselsättning.
• Mjukfoder: T. ex. matrester som kokt potatis eller ris, rivna morötter och andra rotfrukter, kokta grönsaker, hackat bröd och fruktrester.
• Vatten: Rent och friskt vatten skall naturligtvis alltid finnas. En höna dricker mellan 2,5-3 dl dagligen.
• Snäckskal: Behövs för att tillgodose kalkbehovet vid äggläggningen.
• Grus: Är nödvändigt för matsmältningen. Det hjälper till att mala sönder säd och annat svårsmält i magen. 
• Träkol: Kan ges för att förebygga störningar i matsmältningen.

Näringsämnen som 
hönan behöver

• Protein: Behövs för att bygga upp ägget, finns bl. a. i fisk- och köttmjöl, ärter, raps och soja.

• Vitaminer: A-vitamin är viktigt för ögonen, finns i grönfoder. D-vitamin är viktigt för att kroppen ska kunna ta upp kalk. Det bildas genom solljuset. B-vitamin är viktigt för fortplantningen och finns i bl. a. jäst. E-vitamin är viktigt för reproduktion och motståndskraft, finns i helt vete.

• Mineraler: Kalcium är den viktigaste mineralen. Den behövs för att skelettet ska bli starkt och för äggskalsbildningen Kalcium finns i snäckskal. Fosfor är ock så viktigt för benbildningen.

• Fett och kolhydrater: Hönsen måste ha dessa ämnen för att få energi.

• Fibrer: Fibrer får tarmarna att fungera.

Dygnsrytm

Hönorna har en strikt dygnsrytm. På förmiddagen och eftermiddagen söker de föda genom att sprätta i jorden. Mitt på dagen vilar de och ägnar sig åt kroppsvård. När de sedan skall sova vill de gärna sitta högt på en trädgren eller sittpinne.

Kroppsvård

Det är livsviktigt att fjäderdräkten hålls i trim då den skyddar mot både värme och kyla. Hönsen putsar sig regelbundet och "knaprar" varje fjäder ren. De hämtar fett från gumpkörteln och gnider in i fjädrarna. Sandbadning är också viktigt. Hönan burrar ner sig i lös sand och gnuggar sig i denna. Detta gör att de blir av med parasiter.

Flocken

Naturligt bildas flockar om 5-10 höns med en tupp som försvarar reviret. Stora flockar består av flera undergrupper. Den förnämsta tuppen är i flockens centrum och omger sig med de högsta hönsen. Blir det över 40 höns börjar  rangordningen bli alltmer instabil och vid 100 stycken kan de inte upprätthålla någon hierarki, då de inte längre klarar av att känna igen varje individ.

Rangordning

Rangordningen spar energi för när alla vet sin plats kan man istället koncentrera sig på födosök och bevakning mot fiender. En underlägsen höna måste gå undan för en högre. Den dominanta har fin fjäderdräkt och röd kam, den underlägsna en hopkrupen kroppsställning. Rangordningen ändras om det t. ex. kommer nya höns eller en höna blir sjuk.

Uppvaktning och parning

Tuppen lockar på hönan, sedan "valsar" han runt henne för att imponera. Är hönan parningsvillig trycker hon sig mot marken. Tuppen klättrar upp på henne och "trampar" samtidigt som han håller fast sig genom att bita hönan i nackfjädrarna.

Sinnen

Syn och hörsel är viktigast. Höns har skarp syn inom hela synfältet, 300 grader. De hör ett större frekvensområde än människan. Smak och lukt är inga framträdande sinnen. 

Språk

Forskare har funnit ett 40-tal olika hönsläten. Höns som mår bra "småpratar" med varandra. Tuppens galande är till för att hävda revir. Vid fara har hönsen olika ljud beroende på om det är ett rovdjur i luften eller på marken. Vid det första trycker de sig mot marken, vid det andra flyr de. Hönan har ett "annonseringsläte" när hon har värpt, ett skrockande läte när hon vill ruva och olika kontaktläten med kycklingarna.