Tid

Hönsen ska naturligtvis skötas regelbundet, tittas till minst två gånger om dagen. Är  du bortrest måste det finnas någon annan som kan göra det. Tid går det också åt till övrigt arbete, hönshuset måste städas, ströet bytas ut, gödseln rakas ut m.m

Plats

Har du liten trädgård kommer hönsen att försöka ta sig in till grannarna. Två kvadratmeter per höna behövs i utegården. Fyra-fem hönor och en tupp kan vara lämpligt för ett enfamiljshushåll. Man ska också kunna lagra gödseln rätt och ha plats att sprida den på. Är det inte mycket kan den komposteras.

Lagar

Den viktigaste lagen är djurskyddslagen. Där står att djuren ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Från år 1988 har det också tillkommit att de ska ha möjlighet att bete sig naturligt. Statens jordbruksverk har centralt ansvar och ger råd om skötsel m.m Länsstyrelsen har regionalt ansvar och miljö- och hälsoskyddsnämnden lokalt. För aktuella lagar kontaktas dessa myndigheter.

Tillstånd

Inom stadsplanerat område krävs tillstånd från kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd och kommunerna skiljer sig åt i sina bedömningar. Villkor brukar vara att sanitär olägenhet inte uppstår. I lagen om ägofred finns bestämmelser om stängselskyldighet.

Försäkring

Fjäderfän försäkras inte individuellt, men man kan teckna en slaktvärdesförsäkring, d.v.s för djurens värde vid slakt. Salmonellaförsäkring och brandförsäkring kan också tecknas.

Ekonomi

Ekonomin räknas ju helt olika beroende på om man har höns som hobby eller om de ska dra in det mesta av inkomsten.  Hobbyverksamhet som inte drivs i vinstsyfte är inte skattepliktig, men man måste redovisa moms. 25 % skall läggas på produkter som säljs och sedan redovisas i självdeklarationen. Momsen på gjorda inköp får dras av. 

• Intäkter: Äggförsäljning, egna ägg till förbrukning, försäljning av höns till slakt + eventuell försäljning av andra produkter

• Utgifter: Investeringskostnader (avskrivning + räntor på hönshus och rastgård, beräknad ränta på det kapital som investerats i djuren, beräknat markarrende) samt driftkostnader (inköp av djur, foder + övriga kostnader, t. ex. ström).

 Slakt

Man måste veta att man själv eller någon annan klarar av att slakta höns, t. ex. när de blir sjuka. Skall köttet ätas måste det tas omhand på rätt sätt.

Vuxna höns eller kycklingar ?

Det enklaste är att börja med vuxna höns. Skaffar man unghöns har de hela sin produktiva tid framför sig. Det går oftast bra att blanda raser. Exklusiva raser är mer känsliga och svårskötta. Att börja med daggamla kycklingar är roligt men krävande!

Det allra viktigaste när det gäller hönssjukdomar är att se till att de aldrig bryter ut, för ofta är avlivning den enda "behandlingen". Därför måste man vara noga med hygienen och hålla hönshuset torrt och rent. Är det varmt och fuktigt frodas bakterierna. Man skall heller aldrig blanda nya och gamla höns direkt utan hålla dem åtskilda under ett par veckor.

• En frisk höna har röd kam, klara ögon, torr näbb, välskött fjäderdräkt och släta hornplåtar på benen. Hon är pigg och alert och äter bra.

• En sjuk höna sitter ihopkrupen med indraget huvud och hängande vingar. Kammen bleknar. Hon rör sig försiktigt, tappar aptiten och håller sig för sig själv.

Inre parasiter

• Koccidios: Koccidierna är encelliga parasiter som orsakar inflammation i tarmen och ger diarré.

• Inälvsmask:Det finns många olika men spolmask är en av de vanligaste. Hönsen magrar långsamt. Maskägg sprids via avföringen.

• Salmonella: Många olika salmonellabakterier finns. De smittar via avföringen och hönsen visar sällan symtom då de kan vara smittbärare utan att insjukna. Människor kan bli smittade om köttet inte är tillräckligt uppvärmt.

• Tuberkulos: Smittan sprids via avföringen men utvecklas först när djuret nått en viss ålder. Hönan magrar, blir blek och får diarréer.

Virussjukdomar

• Luftrörsinflammation: Yttrar sig som dåligt allmäntillstånd, rosslande andhämtning och flytningar ur näsa och ögon. Vuxna höns kan överleva men äggproduktionen minskar.

• Hönslamhet: Mareks sjukdom. Djuren blir delvis förlamade och får svårt att gå. Hönan blir sällan helt återställd.

• Leukos: Viruset orsakar tumörer i de inre organen. Hönan blir slö och magrar, kammen bleknar. Smittar kycklingen via ägget.

Ohyra

• Hönslöss: Äter fjädrar och blod. Sitter gärna i kring nacken, runt kloaken och under vingarna.

• Hönskvalster: Gömmer sig i skrymslen under dagen och suger blod på djuren på natten.

• Fotskabbskvalster: De borrar sig in under hornplåtarna på hönans ben som då får s. k. kalkben.

Övriga sjukdomar

• Mykoplasmos: Hönssnuva. Hönsen hostar och det rinner ur näsa och ögon. En lätt infektion som kan bli kronisk.

• Aspergillos: En svampinfektion orsakad av svampsporer i t. ex. ströet. Det är främst lungorna som angrips.

• Produktionssjukdomar:Sjukdomar som beror på den intensiva hönshållningen. Fettlever och benskörhet drabbar höns som får för lite motion. Högproducerande höns kan få äggledarinflammation då äggledarna blir hårt belastade. Yttrar sig i illaluktande flytningar och missbildade ägg. Hönan blir ofta steril efteråt.

Hönshus

Torrt, dragfritt och fuktfritt samt god ventilation är A och O när det gäller hönshus. Gamla ladugårdar eller stall passar ofta bra. Har man möjlighet låter man huset stå tomt under sommarmånaderna. Då kan man storstäda och på så vis förhindra ohyra.

Huset

• Golv: För att det ska hållas torrt bör huset stå på plintar eller dräneras noga runt om. Som golvströ används kutterspån, halm eller sand eller en blandning av dessa. Lagret ska vara så tjockt att hönorna kan krafsa i det.

• Väggar:Bra material är trä, tegel eller betong. Fönster är viktigt och de ska släppa in tillräckligt med ljus och fördela det jämnt.

• Tak: Ett tilluftstak är bra. Det ger en dragfri friskluftsförsörjning och fungerar som värmeväxlare.

Inredningen

• Sittpinnarsitter hönsen på när de sover. De kan placeras som en trappa.

• Gödselbingen placeras under sittpinnarna eftersom de släpper mest spillning nattetid. Den kan bestå av en platta som spärras med en nätram ovanpå.

• Reden där hönsen lägger ägg kan bestå av trälådor som hängs på väggen. På botten läggs spån, sand eller halm.

• Foder- och vattenbehållare: I tråget för torrfoder kan man sätta en lössittande pinne tvärsöver som hindrar hönsen att förorena maten. Till grönfoder man man ha en trådkorg hängande från taket. Vattenautomater finns i många modeller.

Hönsgård

Den ideala hönsgården är obegränsat stor. Har man hönsen frigående hittar de mycket matnyttigt själva. Höns är utmärkta skadedjurbekämpare, men också "minijordfräsar" och gödslare. Det gäller dock att se till så de inte smiter iväg till grannarna och vara på vakt mot rovdjur. De flesta måste därför ha någon inhägnad.

• Förgård: En vindskyddad, takförsedd förgård mellan hönshuset och rastgården ger bra skydd.

• Rastgård: I själva rastgården bör nätet vara 1,75-2 m högt och gå djupt i marken.

• Gräs: Hönsgården bör vara så stor att den kan hållas gräsbevuxen trots slitage.

• Sandbad: Ett sandbad där hönorna kan "tvätta sig" behövs.

• Kompostbänk: I en kompostbänk i rastgården hittar hönsen mycket matnyttigt.

• Skugga: Varma dagar måste hönsen få skugga genom t. ex. träd.

• Växelgårdar: Två rastgårdar används växelvis allteftersom hönsen betar upp gräset

Höns är generalister i födovalet, d.v.s de är inte specialiserade på någon särskild födotyp utan äter både animalier och vegetabilier. De varierar kosten efter bästa förmåga. Det kan vara växter, gräs, knoppar, frön, maskar, larver och andra småkryp. Det finns färdigblandat foder som innehåller allt en höna behöver.

Olika slags foder

• Torrfoder: Hel säd, omväxlande vete, korn eller havre. Majs är bra vinterfoder. Sojamjöl är bra proteintillskott.
• Grönfoder: Allt tillgängligt gräs under sommaren. På vintern kan de få färsk eller torkad grönkål, torkade nässlor, finhackat hö eller olika slags groddar. Rotfruktshalvor eller torkade nässlor hängs på väggen och ger hönsen sysselsättning.
• Mjukfoder: T. ex. matrester som kokt potatis eller ris, rivna morötter och andra rotfrukter, kokta grönsaker, hackat bröd och fruktrester.
• Vatten: Rent och friskt vatten skall naturligtvis alltid finnas. En höna dricker mellan 2,5-3 dl dagligen.
• Snäckskal: Behövs för att tillgodose kalkbehovet vid äggläggningen.
• Grus: Är nödvändigt för matsmältningen. Det hjälper till att mala sönder säd och annat svårsmält i magen. 
• Träkol: Kan ges för att förebygga störningar i matsmältningen.

Näringsämnen som 
hönan behöver

• Protein: Behövs för att bygga upp ägget, finns bl. a. i fisk- och köttmjöl, ärter, raps och soja.

• Vitaminer: A-vitamin är viktigt för ögonen, finns i grönfoder. D-vitamin är viktigt för att kroppen ska kunna ta upp kalk. Det bildas genom solljuset. B-vitamin är viktigt för fortplantningen och finns i bl. a. jäst. E-vitamin är viktigt för reproduktion och motståndskraft, finns i helt vete.

• Mineraler: Kalcium är den viktigaste mineralen. Den behövs för att skelettet ska bli starkt och för äggskalsbildningen Kalcium finns i snäckskal. Fosfor är ock så viktigt för benbildningen.

• Fett och kolhydrater: Hönsen måste ha dessa ämnen för att få energi.

• Fibrer: Fibrer får tarmarna att fungera.

Dygnsrytm

Hönorna har en strikt dygnsrytm. På förmiddagen och eftermiddagen söker de föda genom att sprätta i jorden. Mitt på dagen vilar de och ägnar sig åt kroppsvård. När de sedan skall sova vill de gärna sitta högt på en trädgren eller sittpinne.

Kroppsvård

Det är livsviktigt att fjäderdräkten hålls i trim då den skyddar mot både värme och kyla. Hönsen putsar sig regelbundet och "knaprar" varje fjäder ren. De hämtar fett från gumpkörteln och gnider in i fjädrarna. Sandbadning är också viktigt. Hönan burrar ner sig i lös sand och gnuggar sig i denna. Detta gör att de blir av med parasiter.

Flocken

Naturligt bildas flockar om 5-10 höns med en tupp som försvarar reviret. Stora flockar består av flera undergrupper. Den förnämsta tuppen är i flockens centrum och omger sig med de högsta hönsen. Blir det över 40 höns börjar  rangordningen bli alltmer instabil och vid 100 stycken kan de inte upprätthålla någon hierarki, då de inte längre klarar av att känna igen varje individ.

Rangordning

Rangordningen spar energi för när alla vet sin plats kan man istället koncentrera sig på födosök och bevakning mot fiender. En underlägsen höna måste gå undan för en högre. Den dominanta har fin fjäderdräkt och röd kam, den underlägsna en hopkrupen kroppsställning. Rangordningen ändras om det t. ex. kommer nya höns eller en höna blir sjuk.

Uppvaktning och parning

Tuppen lockar på hönan, sedan "valsar" han runt henne för att imponera. Är hönan parningsvillig trycker hon sig mot marken. Tuppen klättrar upp på henne och "trampar" samtidigt som han håller fast sig genom att bita hönan i nackfjädrarna.

Sinnen

Syn och hörsel är viktigast. Höns har skarp syn inom hela synfältet, 300 grader. De hör ett större frekvensområde än människan. Smak och lukt är inga framträdande sinnen. 

Språk

Forskare har funnit ett 40-tal olika hönsläten. Höns som mår bra "småpratar" med varandra. Tuppens galande är till för att hävda revir. Vid fara har hönsen olika ljud beroende på om det är ett rovdjur i luften eller på marken. Vid det första trycker de sig mot marken, vid det andra flyr de. Hönan har ett "annonseringsläte" när hon har värpt, ett skrockande läte när hon vill ruva och olika kontaktläten med kycklingarna.